Per Bjurman, jag älskar dig
Nej, hold your horses, gott folk – jag och Bjurman har ingen sexuell attraktion till varandra, han vet nog inte ens vem jag är, men det är en annan historia. Den kärlek jag hyser för den lysande dalmasen och sedan några tillbaka New Yorkern är strikt yrkesmässig. Det finns få skribenter i Sverige som når upp i samma klass som Bjurman när det gäller att skriva krönikor eller vanliga reportage.
Han har det där flytet som kännetecknar en riktigt bra skribent, att texten liksom flyter fram när man börjar läsa. Det blir aldrig tråkigt eller så dåligt formulerat (jag tror jag aldrig läst en dålig formulering av den mannen) att man måste läsa om den först vanligt några gånger, sen uppochner, sen sidleds och till slut på det arabiska sättet för att försöka få fram något sammanhang. Bjurman är en gud när det kommer till att blanda det lite pretensiösa med humor och en massa fina referenser till gamla hjältar som Springsteen, Petty och di andra gubbarna. Rock n’ Roll med one bit comedy liksom. Kärlek.
Jag älskade hans texter om Sopranos och det första som slog mig efter att jag själv skrev mina två hyllningsinlägg (http://eriknilssonranta.wordpress.com/2007/06/16/farval-min-van/ och http://eriknilssonranta.wordpress.com/2007/06/04/woke-up-this-morning-got-myself-a-gun/ ) om Tony var inte “fan vad bra skrivet” (även om jag nu var nöjd) utan snarare; undrar vad Bjurre hade tyckt om det här. Övervägde till och med att maila länkarna till han, men kände inte för att få psykstämpeln på mig. Kanske hade han gillat dem ändå, men hey, det får vi aldrig veta. Kanske bäst så. För mig alltså.
Förutom de underbara Sopranostexterna från hans sida så har jag också alltid uppskattat de grymma krönikorna (dem som handlar om livet i staterna och allt möjligt) som brukar hänga med i Aftonbladet på söndagar, alltid läsvärt och varje gång slås man över hur snyggt det är komponerat. Jag vill också kunna skriva såna krönikor, det verkar så enkelt för han. Avundsjukan är härmed erkänd.
Sen kommer vi till det som fick mig att skriva den här sjukt plottriga kärleksförklaringen och tillika hyllningen till en av Sveriges bästa skribenter; hans insatser i NHL-bloggen på Aftonbladet, tamejfan den bästa bloggen jag någonsin läst om sport, hans inlägg är både långa och jäääävligt informativa. Tomas Ros som också bidrar med inlägg till den är också en kille som vet vad han snackar om, men Ros är ingen Bjurman hur hårt han än försöker. NHL-bloggen är helt och hållet Bjurmans show och herregud vilken underbar show det är, må den aldrig sluta fyllas på!
