A love song for Tony

“I lived through the 70s by the skin of my nuts when the Colombos were goin’ at it. There ain’t a bigger cocksucker than Phil Leotardo. “ så uttrycker sig Paulie i avsnitt 20 av Sopranos sjätte säsong och mannen med historien fulaste frisyr har så rätt i det han säger. Phil Leotardo är en motherfucking jävla slamkrypare. Det har man vetat ända sedan karaktären för första gången dök upp i serien, men inte förrän nu har hatet varit så starkt, så påtagligt och så enormt.

Avsnitt 20 bjuder på så många känslostormar att hälften vore nog. Varenda sekund är fylld av ångest och ständigt närvarande är en obehaglig magkänsla av att någonting fasansfullt är i görningen. Några minuter in i avsnittet förstår man att så också är fallet. Många dör och nu snackar vi inte om meningslösa John Does som bara visat sitt fula tryne i 5 sekunder i en av världshistoriens absolut bästa serier. Nu är det karaktärer vi lärt oss älska genom åren som lämnar jordelivet ackompanjerad av mycket fina musikstycken som bara ytterligare spär på gråtfaktorn. Det gör tamejfan fysiskt ont att se karaktärerna dra sina sista andetag och det enda som skänker mig lite tröst i gråtandet (jag grät och nämndes inte ens skylla tårarna på att en blomfluga hittat sin väg till ögat, det är manligt att gråta till Sopranos) är att vi förhoppningsvis kommer att få se en blodig och kompromisslös hämndaktion i seriens sista avsnitt som visas nästa vecka. Phil Leotardo måste dö, så är det bara och om inte Tony själv sätter kulan i honom hoppas jag innerligt att Joe Pesci får göra ett gästinhopp i serien och ta död på karaktären på samma vis som han dödade Frank Vincents karaktär i underbara Goodfellas.

There ain’t a bigger cocksucker than Phil Leotardo. Nuff said.