Följande har hänt. Mycket att göra i lumpen, vi har varit på slutövning och 11 dagar ute i skogen där den enda födan i princip varit frystorkat har tärt hårt på mig. Både psykiskt och fysiskt, den psykiska biten är rent banal egentligen, inga psykoser eller liknande – bara det att man varit konstant trött på grund av alldeles för lite sömn under dessa dagar.
Den fysiska biten; gick ned 3-4 kilo under denna övning och det kan ju vara ytterligare en anledning till att man varit lite trött. Men det här inlägg ska inte handla om någon självömkan och hur synd det är om mig, för det är det verkligen inte, slutövningen är ett minne man kommer bära med sig som ett klassiskt lumparminne. Många stunder där man hatade allt så till den milda grad att man bara ville hem, men också stunder där man verkligen kände hur roligt allting var; kanske inte just uppgifterna, men hur vi i gruppen fick chansen att bara umgås i tältet. Inte behöva känna den där stressen att snabbt ta på sig stridsutrustningen och springa ut, vi fick många gånger sitta timtals i tältet och bara ha det roligt, äta gott (att ta med sig chips och annat onyttigt är ju ett tips till alla som ska ha slutövning där maten kommer bestå av norgepåsar).
Det slog mig också, under denna slutövning, att det är fan inte länge kvar av lumpen nu. Idag är det 15 dagar kvar. 15 dagar. Det är helt ofattbart och känns nästan direkt obehagligt. Nyss skrev vi januari och lumpen var det absolut värsta man gjort i sitt liv, man ville bara hem, utan omsvep och utan att det en andra chans. Allting var mörkt. Men sen började det växa, man lärde känna folk och hur konstigt det än kändes så började man uppskatta tiden i Boden. Det är därför jag känner ett visst vemod att behöva lämna det här.
Jag kommer sakna mina logementskompisar och även några andra från plutonen något djävulskt. Dem har ju blivit som en andra familj under dessa månader. Man har varit med om så mycket tillsammans, det är sånt man aldrig någonsin kommer att glömma, dem kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas verkligen att vi kommer att ses igen efter lumpen. Det får liksom inte sluta bara för att vi muckar.
Våran relation får inte bli till en Twin Peaks som bara tar slut. Mitt i allt. Jag vill att våran framtid ska vara mer som ett Våra Bästa År, något som aldrig tar slut och som år efter år fortsätter att hålla folk intresserade (jag är dock inte en av dem, även om jag tycker liknelsen var bra; serien är ruskigt dålig).
Slut för idag, ska försöka uppdatera lite oftare nu när det lugnat ned sig en aning, men så här i slutet ska jag bara förklara den udda rubriken. Jag längtar som fan efter nya avsnitt av Lost, det är alltså inte mer krångligt än så.
